duodeo

kära sofia lindmark.

jag är dålig på att hitta julklappar, jag är verkligen det. jag kan varken tänka mig vad folk vill ha, eller skulle kunna tänka sig att vilja ha. jag vill kunna hitta en julklapp till dig, men mitt huvud står stilla. vad skulle sofia kunna vilja tänka sig ha?

jag är betydlig mycket bättre med ord. inte rim och så, men att uttrycka dem i helhjärtade meningar när jag behöver det som mest. det gör enklare när man ska vara tacksam för något, eller någon, som jag är just nu.

vi har känt varandra fler år än vad jag egentligen orkar hålla kolla på. är det snart fem år? iallafall hela gymnasietiden, den som betydde mest för vem jag är idag. och gissa vem som var en stor del av det? jo, självklart du.

vi har bott med varandra i över två månader. från början trodde vi att det inte skulle vara något problem, men det är klart att vi har kämpat med att vänja oss vid varandras vanor. sånt är omöjligt att undgå. men det känns som att vi har hittat en nivå nu, där ingen stör sig på den andre. jag kan självklart inte veta vad du tycker, men för mig så gör det vardagen så mycket lättare att skratta åt att t.ex jag sparkar ner lakanen i sömnen, eller att både du och kläcker ur oss något helt oförståeligt. jag gillar att vi skrattar mycket mer nu.

jag uppskattar verkligen allt du gör. du klagar inte för att jag arbetar andra timmar än dig och ibland kan sova länge. du påpekar det, men aldrig med något agg emot mig. jag tror nog du trivs med ditt jobb (det är det jag hoppas iallafall), det är, after all, något som du har ådstakommit helt på din egen hand, och jag skulle vilja kalla det en push fram för dig som person, om du inte misstycker. i början var det jag som drog "lasset", nu skulle jag vilja säga att det är du. men hur mycket lass det nu är, det vet jag inte.

från början sa vi att vi sitter i samma båt, och det kanske var det bästa vi någonsin kunde ha kommit fram till. det finns inget som heter avundsjuka hos oss när det gäller materiella ting. allting är på en rättvis nivå i grunden. jag undrar hur många som åker till norge tillsammans med sånt i tanken.

så länge vi har samma mål i sikte så är inget av detta livet något problem.

kan du tänka dig hur sjukt det är? jag frågar det egentligen för ofta, men jag är så fascinerad över att vi klarade det tillsammans. vi tog oss till fucking norge. alla som gav oss snea blickar när vi inte hade lämnat staan har nu fått en fet käftsmäll i ansiktet.

denna appreciation-post kommer nu till ett slut. det är egentligen ganska mycket kvar som jag nog skulle kunna tänka mig att skriva ner, men vi lämnar det ett mysterium. men jag säger att jag älskar dig, och jag uppskattar dig, och jag är så glad att dela detta skede i livet med dig. för det här är ju något som vi kommer komma ihåg resten av livet.

god jul älskling, jag hoppas du inte har druckit för mycket vin, och att vi blev glada över geir och tom-inge's julklappar.

din amanda forever.